Mums på det! Eller vad säger ni?
29/7
"eftermiddagsmys": Ett glas vin
kvällsmat: Blomkålsgryta, kassler och potatis (oj!?)
"kvällsmys": 33cl cola, 2 skivor vitt bröd med smör, en jävla massa ost och några sorgliga räkor.
Samt påstådd "räkfrossa"...vet inte om det innebar de 2 stackarna, eller om det var fler - antagligen det senare.
28/7
Fika: Smoothie och morotskaka
Lunch: Hamburgarmeny från Dax
EM: En klubba
Kväll: 3 kinder maxi och en påse OLW Hjärtan
27/7
Frukost: Frallor med smör, ost och Medwurst
kväll: Dubbel Cheeseburgare med läsk och pommes från McD
26/7
Middag: Pasta Carbonara
25/7
Korv med bröd
24/7
Rostbiff, potatissallad, baguette
X antal kolagömmor
Tårta
Mer fika
23/7
Fika
En hel subwaymacka - Honeyoat med teryakikyckling, dressing och några få grönsaker, läsk till
22/7
En stor jävla kebab med strips och extrasås
En macka med smör
En jävla massa alkohol
21/7
Subway, igen.
20/7
äta ute
Fika
19/7
Pommes, korv och en stor fet klick beasås
Det här med känslor...
...detta hör egentligen inte hemma här men;
...igår träffade jag en person. En person jag betraktar som kompis, på vilken nivå vet jag inte - men "vanlig" kanske...kompis mot bekant?
Anyway.
Plötsligt kom jag på mig själv med att tänka och känna att jag bara ville krama om personen...och när jag mådde dåligt på kvällen så önskade jag att personen var hos mig så jag slapp vara ensam. Det har hon varit många gånger - men mest när jag mått dåligt fysiskt.
Personen är inte att betrakta som snygg, oerhört söt och rar - men inte snygg enligt "idealet".
Jag hoppas det bara var något tillfälligt skrutt pga känslostorm.
För jag tror och hoppas att jag definitivt inte har några känslor för henne...det vore läskigt. Men jag blir glad av att träffa henne, blir glad av att få sms av henne även om det bara är typ "ok" på en fråga...skumt
Och ja, det är en hon. Och nej, jag är inte lebb. Det har dock känts så här tidigare ett par gånger...och det har nästan gått över varje gång.
Fast jag vet inte vad som skulle hända om det "kom ut" och jag tror definitivt inte att jag VILL veta det heller...jag hoppas som sagt att det är högst tillfälligt.
.
Bitterhet igen
Och hon sitter alltid knäpptyst när man umgås med henne. Kommer någon annan fram till en när man umgås med henne, då blir hon sur, tvär och jättesvartsjuk för att man pratar med någon annan.
Nu har åren gått. Den jag skrev om i inlägget under blev vän med den här tjejen för ett par år sedan. Men två bittra ihop kan inte bli annat än... Ja... Helt fel. Så dom umgicks ett par år, sen pratade dom knappt mer med varandra.
Nu stötte jag på henne igen. Lika bitter som under alla dessa år. Och ingen vän/bekant har hon. Ingen som orkar med henne en längre tid. Varför tar man inte tag i livet? Bjuder till? Inser att felet ligger hos en själv, inte på alla andra som ledsnar? Ingen blir gladare av att ens titta på henne för hela hon lyser utav bitterhet. Knäpptyst. Säger inte ett ord. Bjuder man hem henne sitter hon lika knäpptyst hela kvällen. Blyg är hon inte. Men hon kan inte föra sig socialt. Ingen festhöjjare direkt. Snarare stämningsdödare.
Vad gör folk så bittra?
Vad hindrar dom från att ta tag i det?
Hur tänker man när man blir sur på andra istället?
Hur tänker man när bitterheten tar överhand?
När man är så bitter över livet att man låter det drabba andra runt omkring?
Har ett exempel, kvinna 26 år, okysst och orörd. Bitterheten börjar i 20 års åldern. Vid 21 år börjar hon dra L i kläder. Sen susar det vidare till XXL ganska så snart. Man mår så dåligt så man börjar äta antideppressiva så småningom, och skyller sen viktuppgången på dom, fast man var en XXL flera år innan man började med medicinen. Man blir bitter när man tittar på andra som har kläder i storlekar utan X. När man kikar efter kläder utan X före, men som aldrig passar, och skyller på tillverkaren och sen blir bitter över att det finns dåligt med kläder som passar utan X:et framför.
Man blir bitter när barndomskompisen gifter sig, då måste lillasystern skjutsa hem henne för hon bara gråter och gråter på bröllopet för hon är så bitter över ensamheten.
Det går tillslut så långt att hon gör allt för att jävlas med dom som det går bra för. Letar upp dom på internet, ser vad dom skriver, ringer och skvallrar om allt hon kommer över. Och dom som lyckas i livet, dom blir hon arg på för att dom inte gynnar henne, hon har det ju så svårt!
Hur tänker man då? När man under dom åren som man är bitter, minst 5 år, istället för att söka hjälp eller ta tag i bitterheten, då fortsätter man vara bitter? Man försöker gå ner i vikt genom att springa ett par dagar i veckan, men på helgen belönar man sig med en chipspåse. Istället för exempelvis en fruktsallad. Och så fortsätter bitterheten. Varför bryter man inte det där? Är det en form utav missbruk/beroende, bitterheten?
När man skiter så totalt i alla andra runt omkring, man är ju så bitter så man ser inte det?
Vad kan man som utomstående göra? När man gång på gång drabbas utav personens bitterhet...
Vara snäll går inte, ger man lillfingret så åker hela handen, armen och axeln med. Och bitterheten fortsätter.
Vad gör man?
Och hur tänker en så bitter människa?
Det är dagens frågor...
Bitterhet... Hur man botar det...
