Bitterhet igen
Stötte på ett till exemplar av bitterhet nyligen. En gammal fd barndomskompis, jag droppade kontakten självmant med henne. Hennes föräldrar är bland dom gästfriaste människor jag någonsin mött. Men varje gång dottern haft bjudning så har det inte direkt varit storslaget, utan man har åkt till närmaste thai och var och en köpt mat åt sig själv eller också har det bjudits på något lätt.
Och hon sitter alltid knäpptyst när man umgås med henne. Kommer någon annan fram till en när man umgås med henne, då blir hon sur, tvär och jättesvartsjuk för att man pratar med någon annan.
Nu har åren gått. Den jag skrev om i inlägget under blev vän med den här tjejen för ett par år sedan. Men två bittra ihop kan inte bli annat än... Ja... Helt fel. Så dom umgicks ett par år, sen pratade dom knappt mer med varandra.
Nu stötte jag på henne igen. Lika bitter som under alla dessa år. Och ingen vän/bekant har hon. Ingen som orkar med henne en längre tid. Varför tar man inte tag i livet? Bjuder till? Inser att felet ligger hos en själv, inte på alla andra som ledsnar? Ingen blir gladare av att ens titta på henne för hela hon lyser utav bitterhet. Knäpptyst. Säger inte ett ord. Bjuder man hem henne sitter hon lika knäpptyst hela kvällen. Blyg är hon inte. Men hon kan inte föra sig socialt. Ingen festhöjjare direkt. Snarare stämningsdödare.
Vad gör folk så bittra?
Vad hindrar dom från att ta tag i det?
Hur tänker man när man blir sur på andra istället?
Och hon sitter alltid knäpptyst när man umgås med henne. Kommer någon annan fram till en när man umgås med henne, då blir hon sur, tvär och jättesvartsjuk för att man pratar med någon annan.
Nu har åren gått. Den jag skrev om i inlägget under blev vän med den här tjejen för ett par år sedan. Men två bittra ihop kan inte bli annat än... Ja... Helt fel. Så dom umgicks ett par år, sen pratade dom knappt mer med varandra.
Nu stötte jag på henne igen. Lika bitter som under alla dessa år. Och ingen vän/bekant har hon. Ingen som orkar med henne en längre tid. Varför tar man inte tag i livet? Bjuder till? Inser att felet ligger hos en själv, inte på alla andra som ledsnar? Ingen blir gladare av att ens titta på henne för hela hon lyser utav bitterhet. Knäpptyst. Säger inte ett ord. Bjuder man hem henne sitter hon lika knäpptyst hela kvällen. Blyg är hon inte. Men hon kan inte föra sig socialt. Ingen festhöjjare direkt. Snarare stämningsdödare.
Vad gör folk så bittra?
Vad hindrar dom från att ta tag i det?
Hur tänker man när man blir sur på andra istället?
Kommentarer
Trackback
