Hur tänker man när bitterheten tar överhand?
När man är så bitter över livet att man låter det drabba andra runt omkring?
Har ett exempel, kvinna 26 år, okysst och orörd. Bitterheten börjar i 20 års åldern. Vid 21 år börjar hon dra L i kläder. Sen susar det vidare till XXL ganska så snart. Man mår så dåligt så man börjar äta antideppressiva så småningom, och skyller sen viktuppgången på dom, fast man var en XXL flera år innan man började med medicinen. Man blir bitter när man tittar på andra som har kläder i storlekar utan X. När man kikar efter kläder utan X före, men som aldrig passar, och skyller på tillverkaren och sen blir bitter över att det finns dåligt med kläder som passar utan X:et framför.
Man blir bitter när barndomskompisen gifter sig, då måste lillasystern skjutsa hem henne för hon bara gråter och gråter på bröllopet för hon är så bitter över ensamheten.
Det går tillslut så långt att hon gör allt för att jävlas med dom som det går bra för. Letar upp dom på internet, ser vad dom skriver, ringer och skvallrar om allt hon kommer över. Och dom som lyckas i livet, dom blir hon arg på för att dom inte gynnar henne, hon har det ju så svårt!
Hur tänker man då? När man under dom åren som man är bitter, minst 5 år, istället för att söka hjälp eller ta tag i bitterheten, då fortsätter man vara bitter? Man försöker gå ner i vikt genom att springa ett par dagar i veckan, men på helgen belönar man sig med en chipspåse. Istället för exempelvis en fruktsallad. Och så fortsätter bitterheten. Varför bryter man inte det där? Är det en form utav missbruk/beroende, bitterheten?
När man skiter så totalt i alla andra runt omkring, man är ju så bitter så man ser inte det?
Vad kan man som utomstående göra? När man gång på gång drabbas utav personens bitterhet...
Vara snäll går inte, ger man lillfingret så åker hela handen, armen och axeln med. Och bitterheten fortsätter.
Vad gör man?
Och hur tänker en så bitter människa?
Det är dagens frågor...
Bitterhet... Hur man botar det...
